Att älska sin dotter av Hila Blum är en bok som gör ont att läsa. Den handlar om vad som är de flesta föräldrars mardröm – att bli avvisad och inte få vara med sitt barn. För de flesta är det nog otänkbart. Självklart vill vuxna barn träffa sina föräldrar… eller?

Vi älskar våra barn, vi månar om dem och skyddar dem… och älskar igen. Och innerst inne hoppas vi, eller kanske till och med förväntar oss, att den kärleken ska vara besvarad. Men så självklart är det inte. En annan människas kärlek kan aldrig tas för given. Och våra barn är andra människor. Egna människor som inte längre sitter ihop med oss och som har all rätt att välja vem de älskar och vem de vill umgås med.

Om vi istället tänker att vi ger våra barn den kärlek vi fått av våra föräldrar… och att våra barn i sin tur ger sina barn den kärlek de fått av oss… då blir åtminstone tanken mer begriplig och möjligt att stå ut med. Även om det i verkligheten gör precis lika ont ändå för den vars längtan efter sina vuxna barn inte är besvarad. Men kärlek låter sig inte krävas. Den är som sand i en handflata. Ju hårdare man kniper ihop om den, desto snabbare rinner den bort…

Som sagt, den här boken gör ont att läsa. Samtidigt är den viktig och mycket läsvärd.