Utflykt till Hanging Rock av Joan Lindsay. I ett av höstens Babel på SVT så diskuterade författarpanelen den här kultförklarade boken som först nu kommit på svenska. Det gjorde mig nyfiken och det ångrar jag inte. Romanen skrevs på sextiotalet men berättelsen utspelar sig år 1900 i Australien. Eleverna på en finare internatskola för flickor från välsituerade familjer har länge sett fram emot en utflykt till den omtalade klippan Hanging Rock och på Alla hjärtans dag bär det äntligen av i en vagn förspänd med fem hästar.
Väl framme blir det först picknick och sedan ger sig tre av flickorna och en lärarinna iväg mot klippan på upptäcktsfärd – och försvinner. Senare dyker en av flickorna upp igen, helt hysterisk men utan minnen av vad som hänt. De andra förblir borta. Det är en både vacker och skrämmande berättelse. Vacker på det där sättet när en magisk natur samspelar med vita bomullsklänningar och romantiska halmhattar, vid förra sekelskiftet. Hemsk för att de ljuva flickorna troskyldigt spatserar iväg i sina getskinnskängor för att se sig omkring, kanske första gången på egen hand – och så allt är förstört.
Personligen är jag skräckfyllt fascinerad av berättelser om drömmar som slutar i katastrof, och den här boken slukar jag. När jag som relativt ny mamma såg filmen S/Y Glädjen (baserad på Inger Alfvéns bok), blev jag fullständigt förtvivlad. Mer än trettio år senare har jag knappt hämtat mig från den skräcken. Filmen handlar om familjer som försöker förverkliga livsdrömmar – men där det verkligen slutar i katastrof. Jag rusade hem från bion gråtande och kröp ner hos min treåring. Att läsa utflykt till Hanging Rock skapar en liknande känsla hos mig fast inte alls lika stark, men fascinerad blir jag.
Sedan är det språket. Det luftiga skira flickboksaktiga språket. Miljöbeskrivningar som överträffar varandra. Det är välklippta gräsmattor, stigande solar, massor av hortensior, tedrickande och ”flickor som fladdrar omkring i sina helgklänningar som fjärilar”. Med andra ord rena Downton Abbey-känslan. Det är också den allseende berättarrösten som interagerar med läsaren och ibland avslöjar saker innan de har hänt, men som ändå inte vet vad som faktiskt hände med de försvunna flickorna och läraren. Klart är att idyllen krossas och inget någonsin blir detsamma mer – förutom hortensiorna och dahliorna som blommar vidare.
Det har gjorts film och TV-serier på boken, och diskuterats om den bygger på verkliga händelser, men det verkar inte finnas belägg för det. Det ska också finnas ytterligare ett hemligt kapitel som Joan Lindsay skrev, att hitta bara något klick bort tydligen. Jag väljer att inte kolla det – för att inte bryta magin. Att detta i princip var det enda författaren skrev och att det blev en stor succé, bidrar till det gåtfulla skimret runt denna lilla fina pärla till berättelse.
Joan Lindsay 1967 (och 2023 på svenska). Översättning av Maria Lundgren. Palaver Press förlag.