Nödåret


Aki Ollikainens bok om hungersnödåret 1867 berättar om hur långt föräldrar är beredda att gå, vilka uppoffringar de gör – för att rädda sina barn när allt står på spel och nöden är som störst.

Den här romanen har jämförts med Vägen av Cormac MacCarthy men medan MacCarthys bok är ett slags dystopisk science fiction, baseras Ollikainens berättelse på historiska fakta om den stora svälten 1867.

I Nödåret lämnar Marja sin döende man, som avstått föda för familjens skull, och ger sig av med sina två barn för att hitta överlevnad. Vandringen är full av umbäranden och besvikelser – men stundvis möts de också av medmänsklighet. Det är förstås fasanfull och gripande läsning. Men här finns också inslag som ger genklang i vår tid – synen på tiggarna som drar omkring – de svältande som gett sig av, lämnat sina hem för att överleva. De har sig själva att skylla och är tjuvar i ögonen på den som fortfarande har något att äta. Att den som inte kan skydda sina barn ger sig av för att leta bättre möjligheter och möts av förakt och fördomar dit man kommer – känns det välbekant i dessa dagar?

Nödåren 1867-1869 var kanske den värsta naturkatastroferna i Sveriges historia och den sista svåra missväxten i Europa. Värst drabbades Sverige och Finland. Periodvis var nativiteten negativ dvs det var fler människor som dog än som föddes. I Sverige förvärrades situationen av politisk oförmåga, snålhet och misstag, vilket senare ledde till den stora emigrationen till Nordamerika.

Aki Ollikaninen 2016. Översättning: Ann-Christine Relander. Lind & Co. förlag.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *