Det sista solot

En familjehistoria. Fast inte kärnfamiljens, den lyckade och alltigenom lyckliga familjens historia. Tursamt nog – det hade nog blivit en rätt tråkig roman. Den här handlar om konflikter, svek och om syskonskap i en sammansatt familj. Pappan i familjen ser ut som en stereotyp, en frånvarande pappa som flyr så fort det blir problem, en person som till synes undviker självrannsakan och ansvar, som istället fegt förvinner med sin grandiosa självbild när verkligheten kommer ikapp. Vilket resulterar i fem kvarlämnade barn hos tre kvinnor. Det kan låta som en klyscha men tyvärr finns detta beteende på riktigt… och rättfärdigandet i efterhand liksom bristen på självreflektion känns igen från verkligheten. Men vi människor är inte ensidiga och mitt i kaoset bor också längtan, värme, kärlek…. skratt och syskonskap.

Omslag: Ebba Bonde

I slutet av romanen flyttas strålkastaren från pappan och riktas in på berättarjagets mamma och hennes öde. Skickligt och trovärdigt berättas om dotterns alla känslor och förtvivlade vanmakt inför en mamma som långsamt äts upp inifrån av ett monster utan nåd – för tidig demens. Ni som känner mig vet att jag har egen erfarenhet av Alzheimermonstret på nära håll. Den delen av boken drabbade mig hårt – igenkänningsfaktorn är stor och det berör i alla fall mig på djupet.

Jennie Dielemans 2020, Natur och Kultur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *