Vi är fem av Matias Faldbakken är en märklig historia. Boken är något slags cross over mellan stiliserad socialrealism och science fiction eller åtminstone med en verklighet som innehåller klart overkliga inslag.

En ordinär norsk familj lever i det lilla samhället vid sidan av. Pappa Tormod börjar intressera sig för lera och skapar ett väsen. Från början är det en harmlös kraft som hjälper till och underlättar vardagen för familjen. Men kraften växer sig starkare, förändras och får en egen vilja. Till slut vänder den sig mot sin skapare och blir farlig. Klassiskt – som Frankensteins monster.

Berättelsen är rakt av en beskrivning av vad som händer. Här finns varken värdering eller problematisering. Som läsare får jag ingen relation till personerna och deras inre liv är osynligt. Jag blir inte särskilt berörd vilket säkert är meningen. Läsaren ska nog inte bli känslomässigt inblandad.  Det finns ett undantag och det är Tormod. Han har en kluvenhet i sig som skymtar fram och gör honom till människa. Det är bara korta inslag av det, men just det gillar jag bäst av allt i boken. Upplägget och temat leder oundvikligen tankarna till Karl Ove Knausgård och John Ajvide Lindqvist, fast det här är mer avskalad satir…mer krasst och distanserat. Som att titta genom en bak- och framvänd kikare på överdrivna plastfigurer. Och samtidigt är de här människorna så vanliga så de känns äkta. Ganska häftigt faktiskt… och till sist frågar jag mig: vad handlar det om egentligen?

Matias Faldbakken  2021. Översättning av Ninni Holmqvist. Albert Bonniers förlag.