Paradiset av Abdulrazak Gurnah. 2021 års Nobelpristagare i litteratur är en spännande och berörande ny bekantskap som definitivt ger mersmak. Jag förstår varför jag gillar det när jag hittar hans egen beskrivning av sitt litterära ärende.
”Jag tror att skrivande också måste visa vad som kan vara annorlunda, vad det är som den hårda härskarblicken inte ser, vad som gör att människor, till synes små på jorden, känner sig förtröstansfulla i sig själva trots andras förakt. Därför kände jag att jag också måste skriva om det, och att jag måste göra det sanningsenligt, så att både det fula och det rättfärdiga framgår och människan träder fram ur förenklingarna och stereotyperna. När det fungerar uppstår ur detta ett slags skönhet” (citat ut Nobelföreläsningen).
Precis så. Jag har alltid älskat berättelser där människor får vara just människor – hela människor. För det är ju så vi är. Sammansatta varelser med många sidor… trots alla ideal och stereotyper som vi försöker leva upp till i våra roller. Det är aldrig helt antingen eller, det finns alltid både och….
Romanen Paradiset handlar om pojken som blir slav för att betala av sin fars skulder. Han får följa med sin ägare på handelsresor i Afrika vid tiden för första världskriget. Historian myllrar av dofter, ljud och färger. Det handlar om krig, död, slaveri och kolonialism men också om skönhet, vänskap och kärlek. Och Paradiset då? Kanske finns det redan mitt i allt detta? Mitt ibland oss… eller inuti oss?
Abdulrazak Gurnah 1994. Översättning av Helena Hansson. Albert Bonniers förlag