Det andra namnet (septologin 1-2) av Jon Fosse. Nobelpriset i litteratur 2023 tilldelades Jon Fosse, det har nog ingen som är bokintresserad missat. Själv skämdes jag lite, jag som verkligen gillar norsk litteratur och tycker att den är underskattad i Sverige, hade inte läst något av Fosse. Så jag gav mig på det som somliga anser är hans Nobelprisverk (det som slutligen övertygade svenska akademin att välja honom), nämligen första bandet i hans romansvit i sju delar, den som allmänt kallas septologin.

Mycket har sagts om Jon Fosse, framför allt om hans stil. Några retar sig på att han skriver i ett enda långt flöde utan punkt och stor bokstav, att han upprepar sig och att han hoppar i tidsperspektiv, ibland mitt i meningarna. Andra anser att det är ett lysande nyskapande sätt att skriva lyriska romaner på. Själv blir jag ganska tagen när jag väl vant mig vid stilen och märker att jag längtar efter att läsa vidare. Hans text fängslar mig  – men jag förstår inte riktigt varför.  Kanske är det temat, den åldrande mannen, upptagen av sin konst, sitt målande och sin tro på Gud. Han lever avskilt i självvald ensamhet utan sociala sammanhang, utan familj och därmed också utan beroenden till andra. Byter bara tjänster och lite omsorg med sin granne. Det finns också en annan, ett alter ego som han tänker på och bryr sig om. Eller är det en vision av ett alternativt livsöde – den som kunde varit han? Jag väljer att tolka det så. Den andre har samma namn som han, ser ut som han, klär sig som han och är konstnär som han. Skillnaden är att den andre vänder sig utåt, har levt ett annat liv med flera kvinnor (och följaktligen flera barn) och är till slut på väg att gå under av grav alkoholism.

Kanske är det det som är grejen här, att det får mig att fundera över frågan om vem jag är utifrån hur mitt liv blev? Vilket liv kunde jag annars ha levt –  vem hade jag då varit? Och kanske är punkt och stor bokstav överskattat?

Jon Fosse 2021. Översättning av Lars Andersson. Albert Bonniers förlag.