Klara och solen av Kazuo Ishiguro. Vilken fin läsupplevelse! Språket, konstruktionen och själva storyn gör den här boken enastående. Kazuo Ischiguros språk är fjäderlätt och kristallklart. Det får mig att tänka på språket i min barndoms brittiska ungdomsböcker. I ärlighetens namn har jag inte läst om Anne på Grönkulla eller Cherry Ames sedan dess, så jag kanske minns fel?  Eller luras jag till den associationen av storyn? Den är ju faktiskt lite som en flickbok för vuxna, fast med en mörk ansats. Berättarjag är Roboten Klara – ett briljant berättargrepp. Hon ska bli tonåringen Josies bästa vän, och lära sig allt om henne för att finnas till hands för alla behov.

Visst är det science fiction när robotar blir bästa vänner till människor? Eller… hur långt borta är det egentligen, med tanke på alla botar och AI som alltmer syns i vårt samhälle? Kommer jag att ha en bot till sällskap när (om) jag blir ensam och gammal?

Framtidsvisionen känns inte som något att se fram emot. Människor delas öppet in i låga och upplyfta där de lågas förutsättningar och möjligheter är begränsade….tur att det är fiktivt…. eller? Förutsättningar är inte jämlikt fördelade i vårt nutida samhälle heller, men möjligen är indelningen inte lika öppen och officiell i vår värld. Hur som helst så är berättarperspektivet och språket unikt vilket gör den här romanen enastående, som sagt.

Kazuo Ishiguro 2021. Översättning av Niclas Hval. Wahlström & Widstrand.