Vägskäl av Jonthan Franzen. Tiden är sjuttiotal. En amerikansk pastorsfamilj i kris. Alla utom den yngste som bara är 9 år, har sina egna problem. Pappa pastorn har en dåligt fungerande moralisk kompass. Han har själv orsakat att han har problem med sin roll och sin kyrka och drömmer om att byta ut sin fru mot den unga änkan i församlingen. Mamman är också missnöjd med livet. Hon har förtigit sin tragiska historia och går hos en psykiater. Äldste sonen hoppar av college för att ta värvning och kriga i Vietnam. Dottern har både kärleksproblem och religiösa uppenbarelser. Mellansonen har psykiska problem och allvarliga drogproblem.

Jonathan Franzen berättar med ett slags ironisk distans. Som om han tittade på romanpersonerna med en bakvänd kikare eller i en skrattspegel. De framstår inte i sin bästa dager – tvärtom. Siktet är inställt på det futtiga, det egenkära och beräknande. Läsaren får insyn i deras tankar och föreställningar allteftersom kapitlen fokuserar på en familjemedlem i taget och nuet varvas med tillbakablickar som kastar ljus över det som sker. Det finns ett driv i berättandet som gör att jag gärna läser vidare… men slutet är lite snopet. Sedan minns jag att jag läst någonstans att detta är första delen i en trilogi. Kan det förklara slutet?

Jonthan Franzen 2021. Översättning av Rebecca Alsberg. Brombergs bokförlag.