Brinn mig en sol rubriceras som kriminalroman, med andra ord en roman om brott. Förvisso förekommer det brott i boken, men den handlar om så mycket mer än så. Den handlar om människorna i den verklighet där brotten sker. Effekterna av brotten – hur de påverkar människor.
Med utgångspunkt från brotten skapar Christoffer Carlsson en berättelse som är mycket större än några olösta brott i Halland. En allmängiltig berättelse om människor och relationer. Om vår förväntan på varandra och hur svårt det är att mötas i den. Föräldrarnas förväntan på barnen, och barnens längtan efter frihet att göra sina egna livsval. Pappan som uttrycker sin förväntan ungefär ”Men varför kan du inte vara nöjd med livet här, varför vill du inte stanna här hemma?” och barnet som svarar något i stil med ”Jag vill ju se något annat i livet…” Och inom oss bor samma kluvenhet. Å ena sidan längtan bort, till en frihet som verkar större, det stora livet utanför… längtan till anonymitet och bort från social kontroll. Å andra sidan behovet av att få höra till. Att ingå i ett sammanhang man föds till och som man inte måste prestera sig till. Det självklara där man på förhand vet vad som förväntas. Jag känner väl igen den kluvenheten i mitt eget liv.
Ett annat tema är vad som är etiskt rätt att göra. Hur viktig är sanningen? Måste man till varje pris gå till botten för att ta reda på sanningen – och fördela skulden? Och när sanningen gör ont, har man då rätt att värja sig och försöka skydda sina nära, levande och döda? Ska man hellre låta sanningen bero? Avstå från att berätta vad man vet? Jag får en flashback till min ungdom, när jag såg Ibsens Vildanden med mina föräldrar. Ett klassiskt dilemma, detta med livslögnen; ”Får människor det bättre om obehagliga sanningar om deras liv kommer fram?” Jag minns att vi diskuterade dilemmat och det gjorde intryck på mig, ett sådant minne som etsar sig fast.
Förhållandet till döda familjemedlemmar berörs också. Jag hittar en formulering jag gillar på sidan 236. ”Man skönmålar dem som inte längre finns kvar. Minnet slätar över skavankerna i bilden, suddar ut konflikterna och bäddar in det förflutna på ett sätt som gör att man kan bära det med sig. Finns väl inget annat sätt. Man är ju människa och orkar inte alltid annars.”
Det finns en annan aktuell koppling i den här berättelsen också. Kanske bara en märklig timing? Det handlar om den lokale polisens son… som blir polis precis som sin far, till slut och efter mycket vånda. Våren 2021 pratas det en hel del om kulturbarnen som seglar på räckmacka i sina föräldrars väloljade spår rakt in i kulturetablissemanget. Räckmackan i sig är ett känt fenomen. Att barn till privilegierade föräldrar har det lättare att ta sig fram i livet än andra barn, är ett välkänt faktum som går tillbaka i historien, åtminstone till feodalismen – säkert längre. Det är värt att reflektera över.
Men här jag tänker mer på varför barn så ofta väljer samma yrke som sina föräldrar, eller åtminstone liknande väg i arbetslivet, även utan utsikt till räckmackasegling. Handlar det om exemplets makt, identifiering eller ren och skär prägling? Att vi följer hack i häl på den första människa vi ser när vi föds? Precis som gässlingarna som, berövade på sin mamma, följde tätt i hälarna på forskaren Konrad Lorenz i tron att han var deras mamma? (Lorens fick Nobelpriset för denna insikt 1973).
Tänk att en kriminalroman kan leda till så många associationer och intressanta frågor. Bravo Christoffer Carlsson!
Christoffer Carlsson 2021. Albert Bonniers Förlag