Renegater av Klas Östergren. Vad finns att säga om den som inte redan har sagts? Författaren är en gigant inom svensk litteratur som visade ”guts” och lämnade Svenska Akademien, när han inte kunde stå för dess agerande. Resten är nutidshistoria på löpsedlar och i sociala medier över hela världen. Hans roman är ”baserad på verkliga händelser” som det brukar heta…

Jag dröjde med att läsa den här boken. Visserligen högaktade jag hans ställningstagande och utträde ur akademien men jag förväntade mig inte att romanen skulle fånga mig. Däremot hade jag självklart läst hans genombrottsroman Gentlemen när den kom på 80-talet. Om den gjorde något större intryck på mig då, så har jag glömt det nu, det var ju mer än 40 år sedan och alltså nästan lika många år innan jag startade mitt artificiella bokminne (min bokblogg).

Men min omotiverade skepsis kom på skam. Jag stormtrivdes varje minut av de 750 sidorna. När jag läst klart längtade jag tillbaka in i det universum jag precis lämnat, det gör jag fortfarande flera dagar senare…

Universumet består av flera lager och nästan labyrintiska vändningar som ser ut att leda på villovägar men som leder tillbaka berikade med andra perspektiv. Det tycks som om fiktion och fakta blandas. Ett tema i boken är snö – och den berättar om några av de saker som gömts i Sverige sedan nittiotalet, en svidande kritisk beskrivning av vårt samhälle. Tonen kombinerar humor och satir med stor ömhet. Människorna är sammansatta precis som i verkligheten och inte alls svartvita.

Här finns också en metanivå som rör litteratur och skrivande, och jag älskar det här citatet: ”Om litteraturen kan sägas ha några uppgifter så kan en av dessa vara att gestalta sådana öden som inte uppmärksammas någon annanstans, ge röst och ord åt dem som försvinner i det bedövande bruset av prat, kasta ljus över förbisedda missförhållanden och orättvisor, att använda konsten till att väcka känslor som så mycket annat i bruset ser till att bedöva.”…

Jag kommer definitivt att läsa mer av Klas Östergren.