Mitt liv som dront en självbiografisk inventering


”Detta är den grymma sanningen om offerrollen. Man kan tro att det finns belöningar med den, att man ska få något för att ha stått ut, för man försökt glömma. Man kan tro att ens tålmodiga acceptans ska generera kärlek, men så sker inte. Kärlek är bara möjlig när man slutar vara offer.”

”I rollen som offer kan man aldrig förvänta sig kärlek. Tvärtom. Man kan bara förvänta sig avståndstagande och kanske till och med hat. Det är en av många anledningar till att den självuppoffrande kvinnorollen är så oerhört sorglig, ja rentav fördärvlig”

Vid fyllda sextio gör Helena von Zweigbergk en självbiografisk inventering – en existentiell avstämning. Med klarsyn och skärpa skärskådar hon sig själv, sina beteendemönster och de val som format hennes liv. Det handlar om rädslor, krav, oförmåga att sätta gränser och tron på att det gäller att vara så snäll som möjligt. Hon jämför sig med ett skyddslöst djur – dronten. ”En dront är en sedan mer än trehundra år utdöd fågel utan någon som helst förmåga att skydda sig själv.”

Det bor en drabbande igenkänning i detta. För vi är många som lärt oss vara snälla flickor. I stället för att träna på att stå upp för sig själv, uttrycka sin egen vilja med integritet och självkänsla – så förväntas den snälla flickan sätta andra intressen före sina egna och härbärgera andras känslor, ofta omvandlade till skuld och skam. Det är ett alltför välkänt kvinnotema.

Citat från sidorna 41, 39 och 12.

Helena von Zweigbergk, 2020, Norstedts


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *