Dottern

Detta är ”en berättelse om folkhemmets upplösning”. Den handlar om folkhemmets barnbarn och är uppföljaren till Sveas son som jag bloggat om tidigare.

Barnbarnsgenerationen fjärmar sig. Den gör uppror mot det planerade, rätlinjiga och ändamålsenliga som föräldrarna anammat som näst intill religiösa grundpelare för tillvaron. Avståndstagandet uttrycks på alla upptänkliga sätt. Idémässigt, geografiskt och med den egna kroppen. I detta känner jag väl igen min egen generation och mig själv. I mitt fall fjärmade jag mig först så långt bort jag kunde inom landet och sedan till andra sidan jorden – innan jag kraschlandade i resterna av folkhemmet och tacksamt tog emot dess utsträckta hand.

Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co.

Lena Andersson är en språklig ekvilibrist. Hon dansar verkligen på styv lina och balanserar en språklig exakthet som kryddas med humor och en inte så liten touch av sarkasm. Jag tar fram pennan och stryker under! Det händer inte ofta när jag läser skönlitteratur – men här måste jag. På sidan 128 hittar jag exempel som dessutom sammanfattar hela skeendet i boken – och i verklighetens 70-, 80- och 90-tal:

”Trots sin ansträngningar har Ragnar inte lyckats inympa sin krasshet i barnen. Hans folkhemsidé var den, att livets realiteter gör att man inte får fara iväg på flygande mattor av drömmar och tro, och att den gemensamt hoparbetade kassan är till för nödsituationer och inget att använda till vardags. Den ska finnas där när något händer men det ska mycket till innan man anser att något har hänt. ”Det rationella moderna som kom med honom skulle ge var och en tillgång till denna insikt och förstånd nog att se sina begräsningar i vitögat.

”Sedan lösgjorde sig den nya fladdrigare tiden som en fjäril ur den puppa han varit med och skapat. I Ragnars barns Sverige växer idéer som inte är hans och inte för honom.” (s 128).

Sveas son var för mig en stor läsupplevelse. Näst intill en ahaupplevelse faktiskt, som fick mig att få syn på min egen uppväxt och den värld och tidsanda som var mina föräldrars. Innerst inne välbekant för mig men inte tidigare så tydligt formulerad. I uppföljaren Dottern, njuter jag verkligen av språket och den ömsinta humor som ger perspektiv. Här finns också mycket igenkänning men själva berättelsen har inte riktigt samma lyskraft som föregångarens.

Lena Andersson 2020. Bokförlaget Polaris.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *