Trollkarlen i Kreml av Giuliano da Empoli är fiction. En roman som bygger på verkliga människor och verkliga händelser, men det är ändå påhittat. Jag vet det, men berättelsen är så trovärdig att den känns sann. Jag tänker att precis så här skulle det kunna vara – runt Putin. Den fiktive Trollkarlen i Kreml heter Vadim Baranov och var en av Putins närmaste rådgivare under några viktiga år. Detta är hans berättelse. Historien om hans motsvarighet i verkligheten har inspirerat författaren att skriva en berättelse om makt

Vi får följa Putin (i boken kallad Tsaren) på hans väg från okänd underrättelsetjänsteman till egenmäktig fullblodsdespot. En resa som bokens huvudperson aktivt bidrar till i egenskap av mediaexpert, så kallad spinndoktor. Vägen oljas av manipulation och maffiametoder. Vänner och vapendragare utnyttjas (visserligen efter att först själva ha skott sig) och sviks därefter utan skrupler. Det enda som verkar heligt är den upphöjde ”tsarens” obrutna makt.

Mot slutet drabbas bokens huvudperson av sanktioner från EU och kan inte fortsätta resa fritt. Hans sista resa går till favoritstaden Stockholm som är annorlunda än Moskva. Skillnaden är ljuset, den svenska mysbelysningen av smålampor som lyser upp underifrån, kastar skuggor och skapar en miljö som gjord för samtal och läsning av sagor – ”en lyx som aldrig varit ryssar förunnad”. I Tsarens blick finns ingen nåd bara en beslutsamhet att inte låta sig hindras av något.

Boken är en internationell succé och jag kan verkligen förstå varför, den sprudlar av berättarglädje och är skriven med ett slags cynisk humor som får toppbetyg av mig.