Övergrepp upphöjt till konst. Vilken kultur och vilken tidsanda gör något sådant möjligt? Vanessa Springora berättar sin egen sanna historia. Den om hur hon som 13-åring manipuleras, förleds och förförs av en 50-årig man ur den franska kultureliten. Han visar sig vara ett rovdjur (engelskans predator är en helt adekvat beskrivning), en vampyr som vill uppnå evigt liv genom att stjäla hennes. Det hela utspelar sig dessutom på en scen eftersom allt återberättas i hans romaner. Där han upphöjer sig själv till hjälte. ”Men vad är väl en anonym tonårsflickas liv värt, jämfört med en överlägsen varelses författarskap” (citat s 89). Med den här berättelsen tar hon tillbaka makten över sin historia.
Hur är det möjligt? Det finns narcissistiska maktmänniskor, som helt utan skrupler utnyttjar andra, och dessutom intalar sig att det sker i bästa välmening. Det är illa nog – men att de dessutom beundras och ses som förebilder och hjältar i samhället – det är obegripligt och vidrigt. En extra bördig jordmån för detta omänskliga beteende verkar finnas i kretsar där män beundras. Vanessa Springora råkade ut för en – en annan välkänd kulturprofil fick Svenska Akademin på fall.
Vanessa Springora 2020, översättare: Marianne Tufvesson, Albert Bonniers Förlag