En strålande romandebut, kanske är detta en generationsroman för den generation som är tonåringar 2020? Särskilt om de är tjejer och har rötter i minst en kultur förutom den svenska?
Boken handlar om Leila och Amina som snart ska ta studenten och som varit oskiljaktiga sedan de var små – men nu skaver det till sig rejält. Vänskap och lojalitet både med person och med sak sätts på prov.
Författaren Donia Saleh visar prov på skarpsinnig iakttagelseförmåga och ordskicklighet. Det finns en fantastisk precision och timing i dialogen, både den yttre och den inre, som får mig att läsa om vissa stycken flera gånger för att de är så bra…det drabbar – så där som riktigt bra poesi kan göra.
Min ensidiga erfarenhet av svenskhet, medelklassnorm och majoritetssamhälle till trots så går det här rakt in i mig. Och inför det kärleksfulla, ömsinta porträttet av en autistisk lillebror, blir jag helt såld.