Alex Schulman, svensk mästare av barndomens mörker och ensamhet. Det är inte det dysfunktionella underdogmörkret i familjen han berättar om, som hos samtida familjeskildrare t.ex. Karin Smirnoff eller Nina Wähä. Det här är mörkret i en intellektuell överklassfamilj med andra förväntningar och normer – men med samma ensamhet. Alex Schulman har beskrivit sin egen barndom som ett hav av ensamhet. Och i sitt författarskap så här långt, är det ensamhetshavet han öser ur, simmar i och ibland nästan drunknar i. För även om detta är fiktion, en påhittad historia så lyser den egenupplevda smärtan och ensamheten igenom.

Det är en roman som berättar om att vara barn och om att växa upp. Barnets längtan (hela livet) efter att bli sedd av sina föräldrar. Men det är också en roman om ensamheten mitt i en syskonskara, om sorg och om att vara överlevare.

Jag gillar romanbygget, konstruktionen. Den omvända kronologin – skeendet som berättas längs två tidsaxlar, en som löper framifrån och bakåt och den andra tvärtom. Det blir en speciell dramaturgi och skapar en spänning som fängslar, så att man bara måste vända blad.

Förväntningarna är höga på Alex Schulman efter hans hyllade Bränn alla min brev. Att överträffa den måste vara i stort sett omöjligt. Det gör utgångsläget tufft för Schulman, som ju själv skapat den måttstock han mäts med. Överlevarna är inte samma stjärnsmäll, men om jag inte hade läst Bränn alla min brev innan, så hade Överlevarna fått högsta betyg.

Alex Schulman 2020, Albert Bonniers Förlag.