Det här gör ont – ont på riktigt. Verklighetens ont, inte fiktionens ont – för det här handlar om verkliga människor. Den frånvarande, självupptagna likgiltiga pappan som är ouppnåelig för den oönskade, längtande sonen.

Pojken som längtar efter att bli sedd, efter minsta tecken på ömhet från sin avvisande pappa. Själva frånvaron gör att han blir besatt av sin pappa, tankarna på honom och föreställningen om honom. Det följer med honom in i det vuxna livet. Pappan, en gigant i kulturens värld, en alfahanne med alla de rätta attributen och nätverken på plats, för honom är sonen oönskad, ett misstag som han inte gitter ägna någon uppmärksamhet åt.

Den vuxne sonen genomskådar sin kulturelitpappa, dissekerar hans gärning och liv. Skärskådar hans värderingar och lojaliteter – och avfärdar hans segrar. Det är en rasande uppgörelse. Här finns inget förskönande eller förmildrande för någon, varken pappan eller sonen. Ingen försoning eller förlåtelse och absolut ingen feel good – upplösning. Tvärtom.

Och även om det är en oerhört personlig historia så är det en viktig bok som ställer några viktiga och svåra frågor. Vad händer när en förälder tar sig rätten att avfärda och ogiltigförklara ett barn? Har man rätt att välja bort sitt barn? Och vad händer med de barn som väljs bort, vilken rätt har de? Får man göra skillnad mellan sina barn? I den här boken har pappan flera barn, varav några är hans ”riktiga barn” medan andra enligt honom är misstag. Att läsa om det är nästan mer än man kan stå ut med…

Otto Gabrielsson 2020, Schildts & Söderströms