Hon minns inte är en memoar av Jonas Brun. Den handlar om författarens upplevelser – som en memoar ska, men framför allt handlar den om hans alzheimersjuka mamma. Det här blogginlägget måste bli personligt för det berör mig på riktigt och träffar mig mitt i min egen erfarenhet.
Många tror nog att Alzheimer handlar om minnesförlust – och visst sviker minnet hos den som blir sjuk, men framför allt förändras personligheten. De mänskliga förmågorna monteras ned den ena efter den andra, tills man inte kan någonting viljemässigt överhuvudtaget. Bara de autonoma (icke viljestyrda) funktionerna finns kvar.
Det är om detta som Jonas Bruns bok handlar – och om att som anhörig stå vid sidan av och se på. För in i Alzheimerdimman går hans mamma ensam – ingen kan följa henne på den vägen. Som anhörig kan man finnas där, stötta, trösta – locka fram skratt ibland, bjuda på mänsklig närhet och reda upp en del av de tokigheter som uppstår. Men man kan aldrig förstå – och man är helt maktlös.
Min storasyster fick sin Alzheimerdiagnos vid 54. Vi hade delat det mesta i livet fram tills dess. Och resan från det vägskälet och framåt var fruktansvärt svår… ända till det oundvikliga slutet, för Alzheimer är en dödlig sjukdom. Det brukar sägas att det är en anhörigsjukdom. Det håller jag inte med om. Visst är det svårt att vara anhörig. Man blir skadad för livet av att se någon man älskar förvridas så. Jag lever ändå vidare men min syster är död. Hur kan det då vara jag som är sjuk?
Min syster mindes inte heller. Hon mindes inte hur man sätter sig på en stol, öppnar en dörr genom att trycka ner ett handtag eller hur man vrider på vattnet i duschen. För att över huvud taget stå ut intalade jag mig att hon åtminstone alltid mindes mig ända till slutet… jag klarar fortfarande inte riktigt av att öppna för möjligheten att det kanske inte var sant.
Jonas Bruns bok är svår att läsa och och gör ont, men jag tycker också att den är fantastisk. Jag känner igen så mycket. Kärleksfullt, och ändå ärligt, berättar han om de olika faserna och de många känslorna; den smygande misstanken först – sedan oron, förnekelsen, hoppet, skräcken ilskan, skammen, irritationen, uppgivenheten, längtan bort, lusten att smita…och hjälplösheten – men också kärleken. Kärleken som fanns där, innan sjukdomen visade sig och som lever vidare och överlever… för alltid internaliserad i den som finns kvar.
Jonas Brun 2021. Albert Bonniers Förlag.