Svärmodern av Moa Herngren. Eftersom jag själv är både svärmor och farmor, dessutom med egen erfarenhet av att vara ensamstående förälder, berör den här boken mig. Mest blir jag irriterad.
Precis i början av boken lever jag mig in i huvudpersonens (svärmoderns) smärta. Hennes läge är en mardröm – mot sin vilja träffar hon inte sin son och sitt barnbarn. Vem får inte ångest och mardrömmar av blotta tanken på ett sådant öde?
När jag läser vidare och bakgrunden träder fram, förstår jag lite mer om hur hon hamnat i den situationen. Ju mer jag förstår desto mer irriterad blir jag.
En klok person sade en gång till mig (när jag som bäst behövde det) att föräldraskap har flera dimensioner. En viktig dimensionen är att vara vårdnadshavare för sitt barn. I det ligger att se till barnets bästa – även när barnets bästa kolliderar med mina önskningar och behov som förälder. Alltför många föräldrar, ser barnet som en utvidgning av det egna jaget. och tror därför att behoven sammanfaller. Självklart är förälderns behov viktiga – men inte viktigare än barnets.
Det kanske är så att den här romanen berör mig för mycket? Jag läser den utifrån min egen erfarenhet och blir provocerad av att någon så tydligt sätter sina egna behov före sitt barns. År det precis detta som Moa Herngren har velat ställa på sin spets? I så fall har hon lyckats.
Jodå, jag vet – att göra rätt är enkelt i teorin och svårt i verkligheten. Vi är ju ändå bara människor. Men man har ett ansvar… att åtminstone lyfta sig ut ur sina egna skor, titta på sig utifrån – och försöka.
Moa Herngren 2020. Norstedts.