Det här är en berättelse om Folkhemmet. Det är också en rapport från 1900-talet i Sverige. En tidsanda som präglas av rationalitet, tro på vetenskap och framåtskridande. Ett samhälle där förutsägbar, planerad, rätlinjig och ändamålsenlig är honnörsord. Jag är född på 60-talet och alltså i allra högsta grad ett barn av denna tid. För mina föräldrar, som tillhörde samma generation som romanens huvudperson, var funktion och nytta alltid överordnat estetik och emotion. ”Praktiskt och hygieniskt” var ledstjärnor för min mamma, och smällde högre än mycket annat i hennes värld.
Lena Anderssons språk, exakt och symmetriskt stämmer med samhällsplaneringen och tidsandan som gav oss miljonprogrammen. Varken ett ord för mycket eller för lite. Och ändå är allt inte bara rationalitet här. Här finns längtan och vilsenhet insprängt mellan pulversoppor och gabardinbyxor. Och relationerna… de svåra mellan generationer. Det är kolliderande förväntningar, barnuppfostran och att inte våga ifrågasätta sina valda sanningar. Allt känns väldigt bekant men också främmande mot 2000-talet som fond, som att titta i en kikare bak och fram…
Lena Andersson 2018, Bokförlaget Polaris