Änglarnas sorg är fortsättningen på Himmel & helvete och ingår som del två i trilogin om pojken. Berättelsen utspelar sig på Island i dåtid. När är då? Svårt att veta men det är länge sedan, i en tid av slit och armod, där människorna är utlämnade åt vädrets makter och hukar sig så gott de kan undan snö, is och svält.
Det handlar om livet och döden, om att vara människa. Om naturens makt och vår maktlöshet inför den. Om drömmar och om kärlek. I centrum för händelserna står pojken som vill läsa böcker…
Första boken, Himmel & helvete var bra och tog mig med storm, både bildligt och bokstavligt talat. Storm och oväder är ett genomgående tema. När jag nu läser Änglarnas sorg blir jag helt betagen. Det gör så ont och det är så vackert… till och med det hemska blir vackert. Det är poesi i varje mening. Det här är så långt ifrån ”feelgoodlitteratur” man kan komma. Och ändå känner jag mig så berikad som om jag blivit klokare och mer klarsynt av att läsa om pojken, hans fruktansvärda svårigheter och hans lugn mitt i allt det hemska. Jag får ut vad ingen feelgoodbok i världen kan ge mej… skulle vilja kalla det en djupare insikt om livet – om det inte lät så löjligt klyschigt. Klyscha eller ej, det är precis vad riktigt bra poesi… och för övrigt all riktigt bra litteratur, kan ge. Nu kastar jag mig direkt över tredje delen i trilogin…
Upplevelsen av Himmel & helvete och Änglarnas sorg kan bara sammanfattas om ett storartat poetiskt läsäventyr. Inte konstigt att Jón Kalman Stefánsson 2011 fick PO Enquists pris med motiveringen: ”Det är både magnifikt och magiskt. En berättelse som gör stor litteratur av livet, och ger nytt liv till litteraturen.”
Jón Kalman Stefánsson 2011, Översättning John Swedenmark, Weyler förlag
Några citat ur Änglarnas sorg:
Jag trodde, säger han där han står i dörren, alltför slö av trötthet för att vara blyg, att det inte gick att vara olycklig bland så många böcker. (s 138)
Mänskan kan glömma eller förneka det mesta bara genom att vända sig bort och det är nästan alltid enklare att vända sig bort än att se på, för den som ser på måste erkänna det han ser, och sen ha det att kämpa med. (s 215)
Människans liv är en otydlig skälvning i atmosfären, det passerar så fort att änglarna missar det om de råkar blinka. (s 94)
Här vid världens ände kan kvinnorna väcka elden och det har de gjort varenda morgon i många hundra år. Ute i världen har stormän grunnat över människorna och rymden, upptäckt planeter, versrader har blivit till, kejsare, kungar och krigsherrar har ödelagt livet runt sig, och så har historien gått uppåt och nedåt över hela klotet, år samlats till århundraden och hela tiden har kvinnor här vid världens ände vaknat före Gud och karlarna för att stå på knä vid eldstaden och blåsa i bosset där de gömde elden kvällen innan. Det kan ta kvinnorna uppemot en timme att väcka elden på morgonen, de blåser tills svetten bryter fram, de blåser men ger inte upp för vad är livet utan eld och med frost överallt omkring? Blåsa, bli trött, surögd när röken till slut stiger uppåt, men ibland genast slår ner i ögonen som då tåras. Röken ger dem lov att gråta. Det är skönt att få gråta här. Barnen dör, drömmarna dör, glansen mattas av och försvinner och de som inte gråter förvandlas till sten De blåser på gnistan och gråter därför att vi kan väcka elden från döden men inte människor. (s 100)
Döden ger ingen försoning, ifall den finns märker du den i livet.Ändå är inget lika underskattat som själva livet. Du förbannar måndagarna, ösregnet, grannarna, förbannar tisdagarna, arbetet, vintern, men alltsammans ska försvinna på en bråkdels sekund. (s 87)