Den här boken alltså. Det ska erkännas att jag hade ett ganska stort motstånd mot den. Den är så haussad av alla recensenter, har fått så många lovord… och är över 618 sidor lång. Jag medger direkt – den besegrade mig och allt mitt motstånd. Jag kan bara sälla mig till den flod av beröm som östs över den. En viss uthållighet krävs dock, det är de sista två tredjedelarna av boken som är bäst – men att ta sig dit ger verkligen lön för mödan.
Igenkänningsfaktorn är hög på flera sätt. Framför allt i det som är att vara människa. Så små vi är och så stora… drömmar, visioner och framgångshunger ställs mot tvivel, osäkerhet och självförakt. Vi vill så mycket men är samtidigt så rädda både för att misslyckas… och att lyckas. Risken är att förlamas i det spänningsfältet. Hur vi manövrerar, arrangerar och manipulerar för att slippa ställas ansikte mot ansikte med oss själva.
Det är en roman om vänskap och om kärlek och hur svårt det är att faktiskt känna någon på riktigt, att fullt ut faktiskt förstå vem den närmaste är. Det är också en utvecklingsroman. Huvudpersonen är en 60-talist som blir vuxen i Göteborg på åttiotalet… för min egen personliga del blir hela romanen en resa tillbaka till min egen första vuxna period – i Göteborg på 80-talet. Jag känner igen mig och jag minns… förflyttas helt enkelt tillbaka till då och kan inte sluta läsa. Det är träffsäkert beskrivet trots att författaren inte alls var med då, hon föddes 1987.
För alla som var unga i 80-talets Göteborg, som bodde i andra hand och i kollektiv, som vandrade ofta mellan Gyllene Prag och Thai Shanghai, och besökte diverse svartklubbar – är detta måsteläsning!
Men kanske är det i beskrivningen av huvudpersonen Martin Berg – hela hans inre liv, tankar och känslor, som det blir allra bäst … det är så bra!
Lydia Sandgren 2020, Bonniers