Skärvor av ett liv av Hédi Fried. När nyheten kom härom veckan att Hédi Fried hade gått bort, skämdes jag. Jag som älskar att läsa hade inte läst hennes bok. Det är extra skamligt för jag har läst mycket om andra världskriget och de fasor nazisterna utsatte människor för. På avstånd har jag ändå beundrat Hédi Fried och hennes oförtröttliga strävan att vittna om vad som hände. Hon var född samma år som min pappa och han beundrade henne också så länge han levde. Mitt intresse (och avsky) för andra världskriget och dess fasor har nog inspirerats av honom. Jag borde därför ha läst den här boken för längesedan, men det har aldrig blivit av. Förrän nu.
Vilka ord kan göra hennes berättelse rättvisa? Vem är jag att tycka något om det som beskrivs eller ens sättet berätta? Det viktiga är inte HUR utan ATT det berättas. I samband med nyheten om hennes bortgång hörde jag någon som sade att den här boken borde filmatiseras. Självklart borde den det. Det här kan inte berättas på nog många sätt. För det är ingen berättelse vilken som helst. Det är en sanning, ett sätt att ge röst åt alla som inte överlevde för att berätta… Till er som liksom jag inte har läst den ännu, säger jag – läs den. Och till er som redan läst den – läs den igen och uppmana alla runtomkring att läsa den. Historielösheten breder ut sig…
Hédi Fried 1992. Natur & Kultur.