”Ciceros dotter Tullia är den sköra tråden i min berättelse. Om henne visste jag ingenting i skolan och inte på universitetet. Om man ville ha reda på något om de kvinnor som levde under de stora männens tid så måste man läsa om de stora männen. Det fanns inget annat sätt.”
Så skriver Kerstin Ekman själv och det visar hennes förhållningssätt till ämnet. Hon väver sin berättelse utifrån den begränsade kunskap och fakta som finns och fyller på genom att ställa sig frågor och funderar ut hur det kanske var och vad som kan ha hänt. Tullia var dotter till den romerske författaren och retorikern Cicero, och därför kan man tänka sig att det finns vissa spår som kan ge ledtrådar både till hennes liv och öde men också till kvinnors situation i allmänhet under Romartiden.
Boken är närmast en essä vilket ungefär betyder fria funderingar och tankar kring ett vetenskapligt ämne, kanske i syfte att uppmuntra till reflektion? Och visst reflekterar man. Det är omöjligt att ducka för det självklara – att historien har skrivits och fortfarande skrivs av män, att kvinnors lott är underordning och osynlighet i historien – att dagens maktstrukturer har djupa rötter.
Kerstin Ekmans berättarröst är tydlig och stark och man hör att hon står på stadig grund. Välutbildad och fascinerad, såväl av antiken som av latin, använder hon sin kunskap och sitt alldeles egna språk som nyckel till sedan länge stängda och bortglömda dörrar.
Kerstin Ekman 2020, Albert Bonniers Förlag