Malma station av Alex Schulman. Familjen är Alex Schulmans universum. Precis som i hans tidigare böcker. Han tar även denna gång de skadskjutna barnens perspektiv. Barnen tassar, smyger och spionerar på egocentriska föräldrar med makt att osynliggöra. Föräldraskuggan vilar tungt över barnen långt upp i vuxen ålder.
”Barndomen är en oförklarlig installation, som ett modernt konstverk. Obegripligt och onödigt. Man vill bara sparka sönder hela skiten” (sidan 126). Kanske sammanfattar det citatet Alex Schulmans författarärende?
Men berättarblicken fångar också de vilsna föräldrarnas vånda. Föräldrar som aldrig på allvar förstår hur de ska hantera sitt föräldraskap eller hur barnen påverkas av att inte bli sedda. Föräldrar som konkurrerar med sina barn om att få vara just barn. Och den ständigt återkommande skräcken; ”När förlorar man sitt barn?” Den känner nog alla föräldrar igen – inte minst när man står utanför den stängda dörren till tonårsrummet… har jag förlorat mitt barn nu?
Malma station är en metafor för smärtpunkten, för såväl barn som föräldrar i flera generationer av familjen i romanen. Dit man måste bege sig för att få syn på sig själv, förstå vem man är och vad som definierat en. Det är där man tvingas inse att man är bortvald, oönskad och övergiven – och inte den man trodde sig vara. men kanske också där man kan hitta kärlek och förlåta sig själv.
Alex Schulman 2022. Albert Bonniers förlag.