Älskaren av Marguerite Duras. Klassikerläsning. Som ung fick jag den här boken i present av en litteraturintresserad kompis, och nu minst trettio år senare har jag läst jag om den. Berättelsens start och nyckelfras är legendarisk och sätter tonen för hel romanen: ”Låt mig också säga, jag är femton och ett halvt år gammal. Det är på en färja över Mekongfloden.”
På färjan över Mekongfloden träffar hon, den franska flickan som tillhör kolonialmakten, en rik kinesisk affärsman som sedan låter hämta henne till sin våning varje dag där de har sex. Det intressanta här är perspektiven och frånvaron av moraliserande blick. Frågor som inte besvaras är; vem utnyttjar vem i denna relation? Vem ger och vem tar? Det stereotypiska koloniala perspektivet är liksom omvänt – och ändå inte…
Det är ingen rak självbiografisk berättelse. Snarare är det som om författaren bläddrar i sitt inre fotoalbum och minns händelser och omständigheter i sitt liv – från då när hon var 15 år, på nittonhundrafyrtiotalet. Det är ett bläddrande som jag gärna följer med i och bilderna framträder skarpt tack vare det fantastiska språket.
Marguerite Duras 1984. Översättning av Madeleine Gustafsson 2012. Albert Bonniers Förlag.