Intill vanvett, intill döden av Kirsten Thorup utspelar sig under andra världskriget. Berättelser om den tiden, kriget, och inte minst den brutala nazismen och dess människosyn, är viktiga – för vi får aldrig glömma. När det snart inte finns någon kvar som kan berätta ur egna upplevelser om hur det var, blir det än viktigare att vi fortsätter deras berättelser. Verklighetsbaserat eller fiktion – vi måste fortsätta att lyssna och läsa, särskilt i dessa dagar när övertygelsen om alla människors lika värde och de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna är under hård press.
Det här är en berättelse med andra perspektiv. Romanens huvudperson har sin lojalitet hos Tyskland. Danska Harriets man har stupat på tyskarnas sida när han kämpat för att stoppa bolsjevikerna från att inta Finland. Hon reser till vänner i Tyskland för att bearbeta sin förlust. Väl där upplever hon nazismen inifrån och får anledning att ifrågasätta den världsbild och den människosyn hon själv trott på.
Det speciella med en här romanen är att romanens berättarjag står på fel sida i kriget. Hon är på den nazistiska sidan, på angriparnas och förtryckarnas sida. Men det är också så som perspektiven vidgas. Harriet får ompröva det hon lärt sig och jag som läsare förstår mycket mer om skräcken och förtrycket som drabbade också det tyska folket under den auktoritära naziregimen.
Jag läser med andan i halsen och stegrande obehag. Berättartekniken i romanen bidrar till det, med sitt näst intill oavbrutna flöde. Här och där får jag problem med trovärdigheten – men det stör inte nämnvärt utan kompenseras av de vidgade perspektiven och insikten om att Nazism (rasism) är ännu värre än jag hittills har orkat förstå…
Kirstetn Thorup 2022. Översättning av Helena Hansson. Albert Bonniers förlag.