Isslottet av Tarjei Vesaas är en norsk klassiker från 1963. Det är en kort roman om två flickors korta vänskap som slutar dramatiskt.
Situationen känns bekant. Siss är den självklara ledaren på skolgården (vi har alla stött på henne, drottningen bland visklekar och gungställningar). Unn är annorlunda, inte alls som de andra så hon är ensam – men ändå stark. När de två närmar sig varandra uppstår vänskap. Den sortens vänskap som finns när man är ung och som är berusande, nästan som en förälskelse. När Siss kommer till skolan nästa dag är Unn inte där – och allt förändras. Unn kommer aldrig tillbaka och inget blir sig likt mer.
Det här är en riktig pärla. En underbar, kort berättelse som är svår att placera. Nordiska rådets prismotivering från 1964 anger att det handlar om ”människans ensamhet och sökande efter gemenskap”. Det stämmer nog delvis – men här finns också något annat. Människans litenhet inför naturens makt och skönhet. Det finns ett stråk av övernaturlighet, nästan magi – i synnerhet i beskrivningen av vintern och själva isslottet. Jag kan inte låta bli att undra. Vad handlar det egentligen om? Vad är det som händer? Och vad är isslottet?
Tarjei Vesaas 1963. Översättning av Gustav Sandgren. Natur och kultur förlag.