Köpenhamnstrilogin; Barndom, Ungdom och Gift av Tove Ditlevsen. ”Barndomen är lång och smal som en kista, och man kan inte ta sig ur den på egen hand. Den finns där hela tiden, och alla kan se den lika tydligt som man kan se Vackre Ludvigs harläpp.”…”Man kan inte ta sig ut ur barndomen och den klibbar sig fast vid en som en lukt. Man märker den hos andra barn också, och varje barndom har sin speciella lukt.” (Citat ur Barndom, kapitel 6)
Tove Ditlevsen är en ikonisk dansk författare, mest känd för sina autobiografiska, brutalt självutlämnande böcker. Köpenhamnstrilogin är hennes mest kända verk. Hon föddes 1917 och den första delen Barndom skildrar alltså henne uppväxt för hundra år sedan. Förutsättningarna var svåra som flicka i arbetarklassen, möjligheter och frihetsgrader obefintliga. Hon drömde om att skriva istället för att gifta sig och bli försörjd av en ”ordentlig hantverkare” med säker (om än blygsam) inkomst – vilket var den framtidsutsikt hennes föräldrar hoppades på. Drivkraften att skriva är stark och hon lyckas mot alla odds hålla fast vid den och utveckla sitt skrivande. Genom hela livet är det skrivandet som gör henne lycklig. När hon skriver mår hon bra.
Den tredje delen heter Gift. Titeln syftar säkert på hennes fyra äktenskap såväl som på ett gift, med andra ord, en dödlig substans. Hon gifter sig med en läkare för att få tillgång till det starkt beroendeframkallande Petidin. Genom att kontrollera hennes tillgång till drogen kan hennes man också kontrollera henne. Hon blir fullständigt besatt av drogen som blir viktigare än allt; barnen kärleken – ja till och med skrivandet, som annars varit hennes räddning igenom alla svårigheter. Det är en oerhört stark skildring inifrån ett drogberoende, berättad klarsynt och utlämnande utan förskönande omskrivningar. Så småningom lyckas hon samla ihop sig, gifter sig med sin fjärde man och återupptar skrivandet, vilket bland annat resulterar i Köpenhamnstrilogin, där den sista delen Gift kom ut 1971.
Jag fundera på varför jag missat att läsa detta tidigare. Det är litteratur när den är som bäst – angelägen och starkt berörande. Det ytterst personliga och det allmängiltiga flyter samman. Jag fascineras av att bli så berörd av autofiktion som handlar om ett liv i ett samhälle långt före min egen tid. Det djupt mänskliga är uppenbarligen tidlöst…
Tove Ditlevsen, 1967, 1967 och 1971. I nyöversättning av Ninni Holmqvist. Natur & Kultur