Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén är den kärleksfulla och hjärtknipande berättelsen om Bo – ensam, gammal och snart färdig med livet. Hans fru är dement och bor inte hemma längre. Han har hennes sjal i en burk med lock för att hennes doft ska bevaras så att han kan känna den… men hans händer klarar inte längre av att öppna burken. Han som varit en stark sågverksarbetare klarar nästan inget själv längre. Flera gånger om dagen kommer hemtjänsten och tittar till honom. Bo har också Sixten, jämthunden som han älskar och som får honom att gå ut, trots att han inte kan gå så bra… Och så är det ju sonen och relationen till honom som gör ont i Bo. Sonen som oroar sig för att pappa ska falla när han går ut med hunden. Till slut blir det oundvikligt. Sixten flyttar och Bo blir ännu mer ensam.
Berättandet växlar mellan hemtjänstens dagboksanteckningar om Bos göranden och mående å ena sidan, och hans egen inre dialog med sin frånvarande fru å den andra. Jag vet inte hur realistisk hans inre dialog är. Skulle en gammal man i verkligheten resonera så insiktsfullt som han? Kanske och kanske inte. Mina egna föräldrar är borta sedan länge. Deras liv tog slut utan att det behöves hemtjänst för någon av dem. Självinsikten var det verkligen si och så med. Hjärnan blir trots allt mindre plastisk med åren. Men jag kan känna igen mig i sonens oro. Jag fick till exempel be min mamma att sluta körs bil vid 88 års ålder, det var svårt men nödvändigt. Trovärdig eller inte, den här berättelsen berörde mig. Kanske för att för att jag så gärna vill tro att den är realistisk … eller för jag helt enkelt är sentimental?
Lisa Ridzén 2024. Bokförlaget Forum.