Den hemliga historien av den amerikanska författaren Donna Tartt måste betraktas som en modern klassiker, till och med en kultförklarad sådan. Jag är alltså sen på bollen när jag läser den för första gången mer än 30 år efter publicering. Till mitt försvar kan jag anföra att jag läste hennes andra två romaner, Den lille vännen och Steglitsan, och gillat båda.
Om författaren sägs att hon är särskilt skicklig på att bygga egna universum som läsaren får stiga in i och omslutas av och att alla hennes tre romaner innehåller en katastrof. Den hemliga historiens universum är ett dekandet och elitistiskt collegeliv där epicentrum är ett kompisgäng av sex studenter som studerar klassisk grekiska samtidigt som alkohol och droger flödar. Katastrofen är att fem av de sex kompisarna i gänget gemensamt mördar den sjätte.
Berättaren är en av dem fem, som långt senare rekapitulerar vad som faktiskt hände, vad som ledde fram till mordet och vad det sedan ledde till. Jag kan verkligen hålla med om att jag som läsare sögs in i ett universum som berättas fram med ett fantastiskt rikt och målande språk. Det är inte bara en hemlig historia, den är också fruktansvärd – och det är utan tvivel stor litteratur.
Donna Tartt 1992. Översättning av Nille Lindgren. Albert Bonniers förlag.