Ixelles av Johannes Anyuru. Ixelles är namnet på en välbärgad förort till Antwerpen i Belgien, men i den här berättelsen är Ixelles också en metafor för livslögnen som huvudpersonen Ruth skapar åt sin lille son, som skydd från sanningen om hans ursprung och hans döda pappa.
I själva verket växte Ruth upp i ett fattigt bostadsområde, uppkallat efter dess postkod 2070, där kriminalitet och droger är vardagsmat men där kultur och litteratur också ibland glimtar fram med det lokala biblioteket som epicentrum. Biblioteket var också en viktig katalysator som gjorde att Ruth tog sig vidare i livet. Nu jobbar hon på Agenturen, en slags blandning av strategisk kommunikationsbyrå (lobbyistfirma) och trollfabrik. Agenturen får i uppdrag att hantera den opinion som växer mot beslutet att riva hela bostadsområdet och det blir Ruths jobb.
Johannes Anyuru är poet och det märks. Ingen kan som han väva ihop det poetiskt drömska med det krasst samhällskritiska. Kärleken, döden, saknaden och vilsenheten målas upp med poetisk skörhet och fingertoppskänsla. Samtidigt är samhällskritiska analysen knivskarp med referenser till fattigdom, maktlöshet och organiserad brottslighet. Lägg därtill den smått absurda beskrivningen av Agenturen och dess kunder. Man vill tro att den delen är science fiction – men den är nog mer nära verkligheten än jag orkar ta in.
Det är fem år sedan Johannes Anyurus (augustprisade) senaste roman kom ut ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. När jag i slutet av november läst den här nya, konstaterar jag att den var väl värd att vänta på. Det mesta jag läser är i e-boksformat, men den är läste jag i pappersformat. Mitt exemplar är fullt av hundöron. Det finns så många formuleringar, så mycket poesi som jag vill komma ihåg. Jag var fängslad från början till slut både av berättelsen och av språket. Det är den bästa svenska bok jag läst hittills under hela 2022.
Johannes Anyuru 2022. Norstedts.