Romanen Kirke av Madeline Miller är så bra att jag inte vet vilka superlativer jag ska ta till. (Tack för tipset @ett_eget_rum !)
Kirke är en gudinna i den grekiska mytologin. Som så många starka kvinnor i litteraturen och i verkliga livet blir hennes förmågor ett hot mot maktstrukturerna och hon förvisas till utanförskap. Det här är hennes berättelse.
Den har hyllats – berömmet har välförtjänt regnat över den och jag sällar mig glatt och villigt till de hänförda. Det är en fantastisk saga, Äventyr och magi i en bokstavlig häxbrygd med en uppfriskande stark smak av feministisk normkritik. En riktigt bra story helt enkelt.
Men det är också en berättelse om utanförskap, kärlek och inte minst föräldraskap. Som förälder känner jag väl igen mig i de olika känslostormar som uppfyller en. Från det hjälplösa, nyfödda knytet på magen med de själfulla ögonen. Kärleken och ansvaret som väger tungt. Till ögonblicket man står ensam och snopen kvar på stranden med ett hål i hjärtat, när det nyvuxna barnet vinkar farväl och seglar iväg på sitt livsäventyr – utan att se sig om mot stranden det lämnar. Och alla faserna däremellan. Det är nog den bästa beskrivning av föräldraskapet jag läst.
Språket – måste nämnas – är en sprudlande dans, en balett på högsta nivå. Jag häpnar över de lekfulla hoppen och piruetterna – de poetiska dansstegen som landar så mjukt, bräddfyllda med mening…
Madeline Miller 2019. Översättning av Niclas Nilsson. Wahlström och Widstrand förlag.