Nikes bok av Agnes Lidbeck är en tegelsten på sjuhundrafyrtiofyra sidor. I den får läsaren följa tre familjer från början av åttiotalet fram till 2019. Jag brukar uppskatta Agnes Lidbeck när hon medverkar i Babels författarpanel. Där tycker jag hon bidrar med insiktsfulla och kloka iakttagelser och reflektioner. Och i denna, hennes senaste roman, finns det insikter och reflektioner så att det nästan svämmar över.
Berättelsen följer människorna, familjerna (två generationer) och inte minst relationerna – utvecklingen genom åren som kantas av stora och små händelser… det är stor dramatik (liv och död-nivå) och samtidigt den lilla vardagslunken och dess intermezzon.
Jag brukar spara de tjockaste tegelstenarna till semestern när det är gott om lästid. Så även denna gång. Det här var skön sommarläsning att ge sig in i (det är mycket sommar i den här boken). Agnes Lidbeck är skarpsynt och genomskådande. Man känner igen det djupt mänskliga. Det som inte alltid bara är generöst och varmt… utan också det snåla, det missunnsamma det svaga och det manipulativa… kort sagt det mänskliga.
Tyvärr naggas läsglädjen lite i kanten av den allvetande berättarrösten som emellanåt upplyser om sådant jag hellre hade velat få tänka ut själv – eller känna igen från min egen erfarenhet. Det förekommer också essäliknande snuttar i texten som känns helt överflödiga. Utan dessa inslag och med något färre sidor hade detta varit en ännu bättre läsupplevelse.
Agnes Lidbeck 2021. Norstedts förlag.