Modersmjölken av Nora Ikstena är en roman om en mor och ett barn. Det är också en skildring av Lettland som en ockuperad del av Sovjetunion från andra världskriget fram till befrielsens 90-tal. Den skildringen känns oroväckande aktuell just nu. Men framför allt är det en berättelse om kärlek, en kärlek som snarare anas och känns än skriks ut med versaler och utropstecken.
Jag har läst många romaner med mamma-dotter-tema de senaste åren; ”Älskade barn” av Ashley Audrain”, ”Med mig leker livet” av David Grossman och ”En vänskap” av Silvia Avallone, för att nämna några. Den senast lästa ”Modersmjölken” är i en klass för sig på det temat- en smärtsam, vacker och berörande läsning.
Det sovjetiska förtrycket färgar hela livet. Den nyblivna mamman vill inte amma sitt barn. Kanske vill hon inte att barnet ska leva och växa upp i förtryck? Kanske är hon helt enkelt inte redo att bli förälder? Mjölken blir också en symbol, ett verktyg för förtryck när dottern trots sina kväljningar tvingas dricka mjölk i skolan.
Det är farligt att sticka ut i Sovjetunionen. Modern, som alltför ambitiös kvinnoläkare och fertilitetsexpert, får yrkesförbud. Det leder till utanförskap och psykisk ohälsa för hennes del. Dottern finner sin trygghet hos sin mormor när hon gång på gång överges av sin mamma.
Perspektiven varvas när mammans och dotterns röster hörs i vartannat kapitel. Som en röd tråd löper de trevande hoppfulla stegen ut i frihet från förtrycket, som kulminerar med Sovjetunionens kollaps. Den berättelsen är dotterns, som inte har några minnen av ett fritt Lettland. Mammans berättelse är en helt annan – den leder djupare in i uppgivenhet och apati mot det oundvikliga.
Nora Ikstena 2021, Översättning av Juris Kronbergs. Bokförlaget Tranan.
Tipstack till @bernhardmalin