Min är hämnden av Marie NDiaye handlar om övervintrande kolonialism. Med andra ord om ras och klass och hur vår status i samhället färgar vår förståelse för varandra.
Bokens huvudperson och berättarjag är den kvinnliga advokaten Maître Susane. Det franska ordet maître översätts vanligtvis till mästare på svenska och är ett tilltalsord som används för att indikera en högre ställning i kraft av yrke (översättaren har dock behållit det franska ordet). Vi får aldrig veta vad hon heter i förnamn, vilket signalerar hennes avstånd till människor. Det börjar med att hon får uppdraget att företräda en kvinna som misstänks ha mördat sina barn. Hon tror sig känna igen kvinnans make och blir upptagen av att ta reda på varför och vad han spelat för roll i hennes liv. Berättelsen cirklar också kring hemhjälpen som hon egentligen inte behöver och som har invandrad illegalt från en före detta fransk koloni.
Det första jag tänker på när det gäller berättandet i den här romanen är distans. Det finns en distans till personerna och händelserna trots att berättelsen i stor utsträckning utspelar sig inuti huvudpersonens huvud. Även om jag är inne i hennes huvud kommer jag inte henne riktigt nära. Det råder också distans mellan Maître Susane och människorna i hennes omgivning. Hon vill så gärna hjälpa hemhjälpen och komma nära henne. Hon går långt för att lyckas med det det, men det leder bara till förakt från hemhjälpens sida. Skillnaden i social rang (klass och ras) går helt enkelt inte att överbrygga.
Berättargreppet är annorlunda och ganska spännande. Det är en mörk samhällsbeskrivning men jag blir inte berörd. Förmodligen är det avsikten. Ämnet är för allvarligt för att lättvunna emotioner ska få stå i vägen för den sakliga förståelsen av samhället.
Marie NDiaye 2022. Översatt av Ragna Essén. Natur & Kultur