Röda korset av Sasja Filipenko. Författaren är från Belarus men lever i exil eftersom han är dömd till fängelse i sitt hemland, för att ha deltagit i demonstrationer mot valfusk i senaste presidentvalet.
Den här romanen berättar om Sovjetunionen, och utan det minsta förmildrande eller förskönande framstår förtrycket i all sin grymhet och absurditet, men på ett finstämt språk utan överdrifter.
En ung man flyttar in i ett hus i Minsk. I samma hus bor redan en gammal kvinna med begynnande demens. En vänskap uppstår och kvinnan börjar berätta om sitt liv, och med den berättelsen avtäcks det sovjetiska skräckväldets 1900-tal. Hon har bråttom att berätta för tiden håller på att rinna ut. Hennes minnen varvas med autentiska texter, bland annat brev från Röda Korset som försökte hjälpa krigsfångar.
I mitt tycke är det här en riktigt bra bok. Den sorten som hänger kvar och skapar funderingar länge efteråt. När jag hade läst ut den, var jag därför tvungen att lyssna på Hungarian Rhapsody av Franz Liszt – eftersom den har betydelse i berättelsen.
Romanens konstruktion är intressant, perspektiven förändras och berättelsen slingrar sig fram när berättarrösterna växlar och de båda grannarnas livstrauman steg för steg avslöjas. De invävda autentiska inslagen förhöjer trovärdigheten i berättelsen och det oerhörda blir än mer oerhört. Jag vet att det låter klyschigt – men vilka ord ska man ta till för att berätta om en verklighet som överträffar de värsta mardrömmar?
Sasja Filipenko 2020. Översättning av Mikael Nydahl. Ersatz förlag.