Kvinnor som pratar av Miriam Toews, är en roman som inspirerats av verkliga händelser i vår tid. Den tilldrar sig i en mennonitisk by. Boken handlar om kvinnorna i byn som under flera år drogats och våldtagits av några av byns män på nätterna. Deras skador och upplevelser förklaras bort, antingen som rena fantasier eller med hänvisning till demoner och sägs vara straff de förtjänar. Männen i byn står, inte oväntat, på förövarnas sida och betalar borgen för att få dem frigivna så att de kan återvända till byn.
När berättelsen börjar har katastrofen redan hänt och nu ska kvinnorna enas om hur de ska gå vidare. De håller rådslag om vad de ska ta sig till när de har fått klart för sig hur det gått till. Ska de lämna byn och de män som förgripit sig på dem och alla andra män som svikit? Det innebär i så fall att de också måste lämna de enda människor de känner och älskar inklusive sina söner. Eller borde de stanna och kämpa för sin sak? Vissa kvinnor förespråkar också att de ödmjukt ska acceptera sitt öde, det vill säga förlåta och överlämna konsekvenserna åt Gud att bestämma. Och hur kan de lämna byn när de aldrig varit utanför den, inte kan språket som talas där och inte heller kan läsa?
Det är nervpirrande läsning, för tiden rinner ut, männen är på väg tillbaka till byn efter att ha betalt borgen. Det är också filosofisk läsning om vad som händer med människor när de står inför valet att ge upp allt de trott på och kasta sig ut i det okända. Det är trovärdigt berättat inte minst för den kärlek och humor som ger kött och blod åt karaktärerna.
Mennoniterna är en kristen frikyrka med rötterna i 1500-talets Holland som finns främst i Nord- och Sydamerika och som kännetecknas av ett enkelt liv utan lyx och moderniteter med en strikt hierarkisk samhällsordning och ett eget språk. Sekten är både historiskt och i sin livsstil besläktad med Amish. Som i alla religiöst styrda samhällen hamnar flickor och kvinnor längst ner i samhällshierarkin. Deras roll är att föda barn och passa upp på sina män och därför får de till exempel inte lära sig att läsa. Den ordningen känns alltför väl igen – obehagligt nog.
Miriam Toews 2018. Översättning av Siri Dahlquist. Rámus förlag.