Starka band av Vivian Gornick drabbar mig hårt. På omslaget står det att NY Times utsett den till den bästa memoar som skrivits de senaste 50 åren. Det hjälper mig förstå varför jag gillar den. Jag älskar biografier och memoarer, det som handlar om verkliga människor och verkliga liv – och den här är helt unik.
Boken kom ut 1987 i USA men har först nu översatts till svenska. Den handlar om författarens uppväxt i Bronx, hennes väg vidare i livet som vuxen och framför allt relationen till hennes mamma. Det rör sig om en mor-dotter-relation av det mer extrema slaget, kan man lugnt säga. De manipulerar och irriterar varandra. Konkurrensen dem mellan är hård och det är en ständigt pågående duell på hög nivå med dragna skuldvapen… Berättelsen hoppar och skuttar. Den slingrar sig fram mellan nu och då. Miljön är myllrig och alla personerna färgstarka – men ingen så färgstark som mamman. Här finns en intensitet i berättandet som inte går att värja sig från. Jag är fast från första stycket. Språket är ren och skär akrobatik… Här blandas sylvass analys ur ett feministiskt perspektiv med humor och absurditet – insprängt i allt detta levereras allmängiltig livsvisdom, som jag måsta läsa om flera gånger för att det är så bra. En riktig höjdare – om man gillar självbiografier.
Vivian Gornick. Översättning av Inger Johansson. Natur och Kultur.