Mitt förra bokinlägg handlade om det patriarkala klassamhället på Irland (Claire Keegans Det tredje ljuset / Små ting som dessa). I detta inlägg är det svenska klassamhället i fokus, det handlar om Kjell Johanssons senaste roman. Här gäller det klarsynta barnets perspektiv och barnets blick är klar och oförsonlig även när sanningen är outhärdlig.
I mitt tidiga föräldraskap fick jag rådet av en erfaren barnterapeut, att aldrig ljuga för mitt barn, inte ens i syfte att skydda det. Barn vet nämligen vad som är sant och inte. Om jag försöker skydda mitt barn med förskönande lögner så lär det sig bara att inte heller mej kan det lita på.
Barnet som också är bokens berättarröst ser klart och vet vad som är lögn. Barnets mamma serverar lögner, men lögnerna skyddar inte barnet – däremot skyddar det mamman från att se sanningen. Det här är ingen saga för barn med ett lyckligt slut, där barnet besegrar jätten och vinner prinsessan i slutet. Nej, det här är en hemsk saga om att vara ett ensamt barn utsatt för vuxnas utstuderade grymhet. Och klarsyntheten hjälper inte alltid. Det kanske till och med är tvärtom ibland? Riktigt utsatta och plågade barn växer ofta upp till trasiga människor med svåra tillitsproblem som aldrig blir riktigt vuxna… i ordets sanna bemärkelse.
Och klassperspektivet då? Jo då, det finns där i de fundamentala livsvillkoren för den trasiga familj där dramat utspelar sig. Det är en fruktansvärd historia, men en långt ifrån outhärdlig läsning. Det tydliga, klara språket och bristen på dramatiska överdrifter väger upp och det blir en läsupplevelse som stannar kvar.
Kjell Johansson 2021. Weyler förlag