När jag öppnade bokpaketet som kom med posten blev jag lite misstänksam vid första anblicken. Jag misstog den för en feelgoodroman, med sitt glassiga, klart pastellfärgade omslag. Men det är inte någon klassisk feelgood – tvärtom. Den innehåller alldeles för mycket svärta för det.
Om jag hade tittat lite närmare så hade jag sett att de rosa blommorna på omslaget är stiliserade opiumvallmo – det borde ju ha fått mig att ana…
Romanen flätar ihop teman som främlingskap, ras, missbruk, psykisk ohälsa och religion i en familj som går sönder. Bokens huvudperson är den oönskade lillasystern som växer upp i skuggan av sin bror. Mamman tar med sig barnen och emigrerar från Ghana till USA. Hon kämpar och jobbar för sina barn, buren av sin tro och sitt medlemskap i pingstkyrkan. Det går inte jättebra men de klarar sig… ända tills katastrofen drabbar dem. Även om det på sätt och vis är uppenbart vad som måste hända så har jag ändå svårt att lägga i från mig boken och sluta läsa. Det jag gillar är att den är flerdimensionell – den undersöker till exempel inte bara ras utan också religion. Berättarjaget är från början bokstavstroende och blir sedermera (mot alla odds med den uppväxten) forskare i neurovetenskap – och brottas med religiösa grubblerier. Spännande är också det läsaren får sig till livs om beroende och depression och deras motsatta förhållande till hjärnans belöningsmekanismer.
Författaren Yaa Gyasi är amerikanska med rötter i Ghana.
Yaa Gyasi 2020. Översättning av Inger Johansson. Norstedts förlag.