För några veckor sedan besökte jag Alfons Åbergs Kulturhus. Där fanns en hörna som handlar om Gunilla Bergström, författaren och illustratören bakom de underfundiga underbara Alfonsböckerna. På väggen i hörnan fanns ett citat av henne; ”Vitsen med en bok är inte vad det står i den – utan vilka tankar den väcker”. Mitt i prick! Precis så tycker jag att det är, när läsning är som bäst. Romanen Åren av Annie Ernaux är ett ypperligt exempel på just det.
Det här är en ovanlig roman. Den handlar om förändring och är både personlig och generell. Den är självbiografisk i så måtto att den beskriver författarens eget liv men med en stark koppling till hur samhället förändras när tiden går. Så kanske generationsbiografisk är ett bättre epitet än självbiografisk? Här finns också en stark underström som handlar om dödlighet och insikten att människor som varit självklara försvinner och bleknar bort med tiden… även vi själva… även jag.
Att läsa den här boken fick mig att tänka mycket. På mitt liv och på de människor som var så självklara för mig men inte finns längre. Jag tänker också på hur samhället förändrats och vart vi är på väg… Pennan måste fram och stryka under. Särskilt det som beskriver den samhällsutveckling som innebär att konsumtionen blir en ny sorts diktatur och där frihet blir synonymt med möjligheten att köpa. Stundvis är texten oerhört poetisk, jag kan inte låta bli att citera för jag vill aldrig glömma denna formulering: ”Allt kommer att utplånas på en sekund. Ordboken som samlats från vaggan till den sista sängen ska avlägsnas. Tystnad ska råda och inget enda ord för att uttrycka det. Ur den öppna munnen ska ingenting komma. Varken jag eller mig. Språket kommer att fortsätta sätta ord på världen. I samtalen runt ett matbord en storhelg kommer man bara att vara ett förnamn, alltmer utan ansikte, ända tills man försvinner i den anonyma massan av en avlägsen generation.” ( sidan 17 i pocketutgåvan).
Annie Ernaux 2008. Översättning :Maria Björkman. Norstedts.