Stockholm i en dystopisk framtid. Jo, för det här är något så ovanligt som en svensk dystopi. Det ska sägas att den har några år på nacken, närmare bestämt tio. Frågan man kan ställa sig är, om den blivit mer eller mindre träffsäker tio år senare?
I Madeleine Hessérus dystra framtidsfantasi har staden delats upp i norr och söder av en mur. Det börjar med att kvinnorna får nog av våld och utsatthet i samhället och flyttar till de södra stadsdelarna. Efter en tid byggs en mur som delar staden. I söder lever kvinnor och barn – i norr män och unga pojkar som är på väg att bli män. Det är en väldigt obehaglig framtidsvision. Jag vet inte hur den togs emot när den skrevs 2011. Kanske uppfattades den då som väldigt osannolik?
Med den ökade polarisering vi ser i dagens samhälle, tonläget i den politiska debatten och samhällets oförmåga att lösa de verkligt stora samhällsproblemen, känns den förmodligen mer hotfull. Att murar byggs för att skilja människor åt kändes som ett avslutat kapitel på 90-talet och åren därefter. Då framstod framtiden som hoppfullt ljus och demokratisk. Vi jublade när Berlinmuren föll och ropade ”Aldrig mer!”
På 2020-talet är det annorlunda. Murar byggs för fullt – både bokstavligt och i våra föreställningar. Det är alldeles för förenklat att rikta rädsla och fördela skuld på ”de andra”. Men dessvärre tycks det vara de grova förenklingarna som är på modet just nu.
Språket i romanen är noga avvägt och stundtals vackert. Rent berättartekniskt är det en lite snårig historia, berättad ur tre perspektiv. I den första halvan av romanen har jag ibland lite svårt att hänga med, hittar inte riktigt den röda tråden. Den andra halvan däremot är fängslande och spännande och svår att lägga ifrån sig. När jag läst klart funderar jag länge över muren…. vad var den egentligen för något?
Madeleine Hessérus 2011. Natur & Kultur.