Moderskap – haussat, glorifierat, mytomspunnet… stereotypen är till bredden fylld med bara det vackra. Den gränslösa kärleken, tålamodet, omtanken. Modern, oegennyttig och osjälvisk – sinnebilden av självutplåning. Mamman som upphör att ha egna förväntningar och ambitioner och helt går in för att vara just mamma.
Men hur är det med de orimliga förväntningarna? Dem pratas det sällan om. Känslan av otillräcklighet? Rädslan för att göra fel? Alla vet ju att dåliga föräldrar, särskilt mammor, orsakar skador för livet i det stackars barnets själ – med oräkneliga timmar på terapidivanen som resultat (i bästa fall).
I den här romanen halkar glorian rejält på sned… för tre generationer mammor som har svårt att leva upp till hur det ”borde vara”. Den sockersöta mammabarnbubblan utmanas av misstro, rädsla, avundsjuka och psykisk ohälsa.
Det är en triller som utspelar sig i familjen, i kraftfältet mellan mamma och barn. Under ytan finns en spänning som jag gillar mycket. En sugande känsla av obehag, för jag vet inte riktigt var jag har berättarjaget. Är hon (och endast hon) klarsynt förankrad i verkligheten och ser den omskakande sanningen i vitögat? Eller är hon paranoid? Fruktansvärda saker händer – men hur? Formen är också spännande. Berättarrösten är nämligen moderns – som talar till fadern.
Originalets titel är förresten ”The Push” vilket för tankarna till många saker, till exempel att tänja gränser, krysta fram ett barn… eller helt enkelt en knuff.
Ashley Audrain 2021. Översättning Helena Hansson, Albert Bonniers förlag.