Det händer inte ofta – men jag är faktiskt mållös… hittar inte riktigt ord för att beskriva den här läsupplevelsen. Det har regnat superlativer och beröm över den – och jag kan bara falla in i hyllningskören. Det är en episk roman, en riktig blandvändare. Jag hade verkligen svårt att sluta läsa trots den sorgliga handlingen och den allt annat än glamorösa miljön.
Skottland under Thatcher. Gruvindustrins dödsryckningar… ett sönderfallande samhälle och en misär som är svår att ta in. Men också en familjetragedi. Shuggie är den lille pojken, det minsta syskonet i en trasig familj. Han älskar sin vackra, stolta mamma förbehållslöst och det är också han som till slut blir kvar och försöker rädda henne, hålla henne vid liv när alkoholdemonen tar över och förstör allt – precis allt. Shuggie har sitt eget helvete också, han känner sig annorlunda och trakasseras och stämplas av de andra barnen för att vara homosexuell – något som är helt oacceptabelt i den sociala kontrollens hackordning i detta patriarkala klassamhälle där den otyglade maskuliniteten är upphöjd till norm.
Men trots misär, hopplöshet, missbruk och utsatthet är det inget vältrande i vidrighet. Berättandet är återhållet och sakligt. Det finns en tydlig ton av kärlek och ömhet i berättarrösten, en omtanke om romanfigurerna. Dessutom bor en del humor under ytan här och där – som kontrast till allt det hopplösa.
”Shuggie Bain” är författaren Douglas Stuarts debutroman som redan klassas som mästerverk och som vann Booker-priset 2020. Den bygger på hans egen uppväxt med en alkoholiserad mamma. Kanske är det hans egen kärlek man märker i berättelsen? Den där tonen av medkänsla, stråket av förlåtelse som värmer mitt i det iskalla fasansfulla?
Douglas Stuart 2021. Översättare: Eva Åsefeld, Albert Bonniers Förlag