Det här är en riktig klassiker. Den kom ut 1963 och jag läste den som ung på sjuttiotalet eller möjligen början av åttiotalet. Den har dykt upp på senare tid, omnämnts i olika sammanhang och jag kände därför att det var dags att läsa om den. En bra idé, visade det sig.
Temat är psykisk ohälsa – det är väl det den är mest känd för. Men den är också tydligt samhällskritisk och ifrågasätter dubbelmoralen som var så typiskt för den tiden. Förväntan på en ung kvinna var att hon skulle ”bli gift”, vara ett objekt i en mans liv och inte ett subjekt i sitt eget liv. Bokens huvudperson brottas med detta och vill ta kontrollen över sitt eget liv och sin sexualitet, något som tydligt manifesteras i segern det innebär att få tillgång till preventivmedel, vilket blir symbolen för makten över sitt liv.
Huvudpersonen och tillika berättarrösten blir psykiskt sjuk, får elchocker och är besatt av att begå självmord. Det har diskuterats hur självbiografisk den är men man får nog utgå ifrån att det är en roman med fiktiva personer och handling även om författarens egna upplevelser säkert spelat stor roll. Sylvia Plath tog själv sitt liv samma år som boken kom ut och hon fick aldrig uppleva det enorma genomslag den fick.
Detta är en klassiker väl värd att läsas om. Jag insåg att jag glömt det mesta och gillade att återknyta bekantskapen. Dock vill jag varna för att ett grovt diskriminerande språkbruk förekommer, i alla fall i den version jag läste. En tidsmarkör som speglar de värderingar som öppet genomsyrade femtio- och sextiotalens USA, och som är helt förlegade och oacceptabla idag.
Sylvia Plath 1963, svensk översättning 1974 av Christina Liljencrantz, Trevi