Majgull Axelsson har skrivit flera riktigt bra romaner. Vem gillade inte ”Aprilhäxan”, ”Slumpvanding” eller ”Jag heter inte Miriam”? Styrkan i hennes författarskap har alltid varit personbeskrivningarna, de mångbottnade personligheterna, flerdimensionella och komplexa – goda och onda samtidigt. Hennes berättelser handlar om det undangömda, om orättvisor, skuld och skam och ställningstagandet är tydligt, hon är på de utsattas sida.
I den här senaste romanen är temat viktigt. Den handlar om fördomarna och rasismen i Sverige. En av vinklarna är familjehistoria med koppling till Nazityskland men här finns också spår av den svenska extremhögern.
Ärendet i boken är viktigt men jag blir inte riktigt lika engagerad av den här berättelsen som av hennes andra romaner. Personerna är alltför klichéartade. Det blir inte trovärdigt när de goda är alltigenom goda och de onda endimensionellt onda. Det som ändå lyser lite extra är beskrivningen av vänskap, särskilt den mellan två medelålders kvinnor. Här blir det inte endimensionellt. Här tillåts tvärtom avundsjuka, missunnsamhet och rivalitet skymta fram. Inslag som är näst intill oundvikligas i en livslång vänskap värd namnet.
Majgull Axelsson 2020, Norstedts