Vad vet vi om våra närmaste grannar? Då menar jag inte pensionärsparet i huset närmast, den ensamstående mamman på våningen ovanför eller IT-teknikern längre ner på gatan. Nej, jag menar de allra närmaste grannarna. De som tillhör okända men storslagna civilisationer som vi nästan inte vet något om alls, med egna språk och levnadsregler…
Jag talar förstås om myrorna, humlorna, ekorrarna och inte minst grävlingarna. För att inte tala om björkarna och syrenbuskarna!
Nina Burton har skrivit en alldeles underbar liten bok om det levande. En ögonöppnare om det vi (ofta lite nedlåtande) kallar ”naturen”. Men naturen är snillrik och mäktig. Vi människor framstår däremot som blinda, döva och väldigt inbilska. Vi tror oss vara överlägsna och högre stående… men myrornas civilisation fanns där långt innan vår ens var påtänkt. Vi ser oss som unika med känsloliv och förmåga att kommunicera när sanningen är att alla djur med nervsystem har känslor – och ofta också berättar om sin ilska, skräck eller trygghet. Till och med växterna kan kommunicera!
Det här är ingen roman, det ska sägas. Snarare är det en essäbok, en härlig cocktail av fakta, iakttagelser och reflektioner som känns extra angelägen nu i den klimatkris som mänskligheten skapat och som på allvar hotar vår överlevnad. Om denna bok sade min goda vän Anna ”- Alla borde läsa den och jag kommer att ha den på nattduksbordet så länge jag lever”… Jag är benägen att hålla med.
Nina Burton 2020, Albert Bonniers förlag