Sveriges bästa kriminalroman 2020, enligt Svenska Deckarakademin, utspelar sig i min hembygd! Vägskälet i Bjärtrå som nämns på första sidan i romanen, är en plats där rötterna på min fars sida, förgrenar sig långt ner i den ångermanländska jorden. Fortfarande är Saltsjön en av de viktigaste platserna i mitt liv, trots att jag nu lever i exil från Ådalen sedan snart 40 år.
Tove Alsterdal är en favorit för mig när det handlar om kriminalromaner. Det finns en empatisk ström i hennes författarskap som låter människor få vara just människor och inte stereotyper. Det gäller i allra högsta grad den här romanen också. Romanfigurerna är både offer och förövare och folk lever hela liv med sina tunga hemligheter – rädda för att bli avslöjade. Samtidigt fungerar de i sina relationer och i samhället. Och vad gör man inte för att skydda den man älskar?
Om Ådalen har det sagts att ”vart man såg, så såg man såg vid såg”. I ungefär hundra år var Ådalen (den kustnära delen av Ångermanälven) en av Sveriges mest industrialiserade delar och älven var livligt trafikerad. På fyra mil längs älven fanns här ett drygt femtiotal sågverk och massafabriker. Råvaran var virke som flottats från inlandet. Hit kom båtar från hela Europa för att hämta trävaror. Hela livet cirklade kring industrierna och samhällen byggdes upp med arbetarbostäder och gemensamhetslokaler. Tiotusentals flyttade hit för att arbeta. I den by där jag växte upp fanns från början två fabriker. Idag finns i hela Ådalen två skogsindustrier kvar, en massafabrik och ett sågverk och de är moderna automatiserade anläggningar med förhållandevis få anställda.
Inte bara för industrialiseringen i Sverige utan också för den politiska utvecklingen har Ådalen spelat en viktig roll. 1931 avlossades ”Skotten i Ådalen” då militär besköt demonstrerande arbetare med fem dödsoffer som följd. Detta sägs vara upprinnelsen till den svenska modellen med avtal mellan arbetsmarknadens parter som sedan dess präglat den politiska scenen.
Alla dessa nedlagda sågverk och fabriker finns kvar, nu som ruiner och ärr i landskapet och kanske även i folksjälen. Samhällen som blomstrade för några decennier sedan är nu avfolkade, med stängda butiker och indragen service. Här kan vi tala om Norrländsk Noir!
Allt detta bildar fond för romanen Rotvälta. Tove Alsterdal, verkar ha förälskat sig i Ådalen och talar om dess ljus och dess vemod som källa till inspiration. För mig blir läsningen en resa tillbaka men historien är också universell. Berättandets fokus är på det mänskliga…och sättet att skriva är balanserat och trovärdigt.
”Det är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!” (ur Ådalens Poesi/Gamla Ådalen av Pelle Molin 1897)
Tove Alsterdal 2020, Lind & Co